Jag var nära att ge upp!

Idag åt jag frukost med Johan. Han är en av de elever som älskar mina bokklubbskurser.

Vanligtvis ses vi online på bokklubbsträffarna men idag träffades vi för första gången på riktigt på caféet Egg&Milk i Göteborg. Vi småpratade på både spanska och svenska medan vi åt goda bagels och smuttade på kaffet.

Johan berättade hur han halkade in på mina bokklubbskurser. Han förklarade varför han gick alla bokklubbar och varför han har hoppat in på min kommande bokklubb igen, trots att han redan gått den en gång tidigare.

Jag frågade honom hur det kom sig att han ville lära sig spanska.

När Johan för två år sedan åkte till Madrid lärde han känna några trevliga människor där. Det var då han började tänka på att han verkligen ville kunna prata spanska.

Johan anmälde sig till en kurs på Folkuniversitetet.

Snart visade det sig dock att han inte kunde komma vidare.

“Vi pratade mest svenska för att de andra inte vågade prata spanska. Jag var den som försökte använda spanska men då sa läraren att jag gjorde många grammatiska fel och inte fick fortsätta till nästa kurs. Att gå om samma kurs kändes inte som ett kul alternativ och det fanns ingen garanti att utgången skulle bli annorlunda efter repetitionen”

Det var då som Johan upptäckte min bokklubb på lättare spanska. Och där hittade han ett sätt att utveckla sitt spanska ordförråd, fila på grammatiken, öva på att bilda meningar och ha kul under tiden. Utan pekpinnar och utan oro för att inte kunna fortsätta.

Så här säger han till mig och skrattar:

“Jag har gått alla dina bokklubbar och jag har läst sex böcker på spanska. Jag, som inte ens gillar att läsa”.

Johan konstaterar vidare att han nog hade slutat med att försöka lära sig spanska efter nobben på Folkuniversitetet. “Det som höll mig kvar var bokklubbarna och det är där som jag blev bättre på att uttrycka mig”

“Hur märker du att du blev bättre på spanska?" - frågar jag.

Johan ler och ser hemlighetsfull ut: ”När jag åkte till Madrid för första gången träffade jag en tjej där. Sedan tappade vi kontakten och vi hade då inte pratat med varandra på ett halvår och plötsligt så ringer hon igår och vi pratar spanska. Och då säger hon att jag pratar mycket bättre nu.”

Johan fortsätter berätta om situationer då han märkte att hans spanska började fungera väldigt bra som kommunikationsspråk i sociala sammanhang: i baren, när han skulle lära känna nya människor, när han åkte taxi etc.

Jag frågar honom vad han uppskattar mest med bokklubbarna.

Han svarar att det stora värdet ligger i att han kan öva i många timmar.

“Först tänkte jag att en halvtimmes lektion var ganska lite men sedan förstod jag att jag har möjlighet att läsa på i flera timmar. Många fler än på kursen jag gick tidigare. Jag lyssnar på den inlästa boken och på förklaringarna om och om igen - när jag kör, när jag reser eller när jag gör något annat som går på automatik. När man lyssnar flera gånger så sätter sig orden, uttrycken och till och med grammatiken utan att jag tänker på det.”

Jag vill då veta varför Johan anmälde sig till bokklubben som startar nu på måndag trots att han redan gått den.

Han förklarar att just den bokklubben var en rejäl utmaning för honom när han deltog i den första gången. Det fanns olika dåtidstempus och många nya ord och uttryck. Och nu vill han prova att gå den igen med de förkunskaper han har nu. “Och sen så är det också kul!” - tillägger han på slutet.

Till slut är det dags att säga adjö. Johan ska åka och träna och jag ska tillbaka till min familj.

Jag sätter mig i bilen med en god känsla av att ha gjort något meningsfullt, något som andra har nytta av. Jag ler. Jag är så glad för Johans skull.